Strandskyddet har kommit till för att trygga allmänhetens tillgång till våra stränder. Det syftar också till att bevara goda livsvillkor för växter och djur. Utgångspunkten för förändringarna i strandskyddslagstiftningen är ett fortsatt generellt strandskydd i hela landet. Samtidigt differentieras strandskyddet för att skapa möjligheter att främja utvecklingen i landsbygdsområden med god tillgång till stränder och låg exploateringsgrad. Den nya strandskyddslagstiftningen bidrar till en ökad samordning mellan miljöbalken och plan- och bygglagen.
Förändringarna i lagstiftningen innebär att kommuner och länsstyrelser får en tydligare roll och ett utvidgat ansvar för skyddet av strandområden:
Kommunerna beslutar om strandskyddsdispens och upphävande av strandskydd i detaljplan i de flesta fall.
Kommunerna kan i sina översiktsplaner ange områden som kan vara lämpliga för landbygdsutveckling i strandnära lägen.
Länsstyrelsen ska bevaka att kommunerna tar hänsyn till strandskyddet i sin planering.
Länsstyrelsen kan överpröva kommunala dispenser och upphävande av strandskyddet i detaljplan
Tydligare och stärkta strandskyddsregler
Strandskyddet stärks genom att de särskilda skälen som ligger till grund för att upphäva eller ge dispens från strandskyddet har preciserats i lagstiftningen.
Åtgärder som kan komma ifråga för att upphäva eller ge dispens från strandskyddet ska ge långsiktiga och positiva sysselsättningseffekter eller bidra till att upprätthålla service på landsbygden. Det ska ske på ett sådant sätt att det långsiktiga skyddet för stränderna upprätthålls. Inga beslut får fattas som stänger ett strandområde helt. Allmänheten ska ha fri passage.
Naturvårdsverkets webbplats
Ny framtidsrapport visar: Okontrollerad tillväxt hotar Östersjön
